I nöd och lust

Jag har en relation.

Vi träffades i morse. Vi ska ses i morgon eftermiddag. På tisdag kväll blir nog tyvärr dejten inställd. Måste jobba. Men på onsdag blir det i alla fall en snabbis. Inte fy skam det. Mina tankar finns alltid där. Passionerade. Längtande. Förälskade.

Naturligtvis är det löpningen jag pratar om. I nöd och lust.

I morse startade jag dagen med en morgonrunda på 8an i Skatås. Luften var frisk och solen sken. Det var kallt, men inte för kallt. En sådan där vinterdag man bara vill ta vara på. Jag hade till och med löpsällskap. (Lust)

Dagen gick och jag sålde dyra jackor och en och annan färgglad fleece. På lunchen hann jag till och med byta några ord med killen i cigarrbutiken. Han med fina ögon och som också gillar löpning. (Lust)

Kvällen kom och det vankades utemiddag med en god vän. Jag åt en fantastisk god pizza, drack en välsmakad cappuccino och det blev en hel del prat om löpning. Såklart. För vännen och jag, vi träffades på Playitas. På löparresan. (Lust)

Dags att åka hem. Fick en dipp och kände mig hängig. Mest blödig och lite ensam. Började sakna lillstrumpan. Massor! Började genast längta till min terapi på söndag eftermiddag. Löpningen. (Nöd)

I nöd och lust.

/Tina

Löparskalle!!

Jag har funderat på begreppet löparhuvud som jag nämnde sist. Fast egentligen är löparskalle ett bättre ord! Jag använder uttrycket ofta i tanken, men har aldrig riktigt satt ord på det. Jag har inte hört någon annan prata om det heller. Det senaste kan i och för sig bero på att jag umgås med väldigt få löpintresserade personer. Förutom under passen med Solvikingarna då. Men då pratas det inte så mycket om löparskallar.

Men vad innebär det då? Inte helt otippat utgår det ifrån löpningen. Men inte bara. Inte för mig. Det handlar nog om att ha mycket pannben, att inte gnälla och framförallt aldrig ge upp. I livet generellt. När man tror att "det" är över så tar man i lite till helt enkelt. Fast helt enkelt är det inte! För någon gång måste man få avreagera sig, grubla, gnälla och gråta. För hjälp vad mycket energi det kostar att ha en löparskalle! Utåt: stark, stabil, lugn och målinriktad. Inombords bubblar det som bara den och känslan av att springa omkring som ett skrämt och osäkert rådjur är inte helt ovanlig. Men det kanske är just rådjursbenen och bubblet som ger löparskallen en extra skjuts på vägen!?

I nya sällskap får jag ofta kommentaren att jag är väldigt lugn. Jag tycker det är lustigt. Själv känns det ofta som att någon har skakat om en kolsyraflaska alldeles för hårt och sedan stängt locket.

/Tina