När vardagen slår en som en käftsmäll

Vardagen. Vad ska man säga om denna egentligen? Så nyckfull… och framförallt bitterljuv. Det senare är ett favoritord. Lite odefinierbart och poetiskt på något vis. Det beskriver en känsla som kan vara åt precis vilket håll som helst, när som helst.

Idag var en sådan dag, även om det kändes lite som att få en käftsmäll. Utan anledning, bara sådär. Det hände inte ens något speciellt. Det var bara vardagen som kokade över. Alldeles för mycket bubbel i kroppen som bara ville ut. Inledningsvis minimalt med sömn. Fyra timmar, max. Sedan en stressig dag på jobbet. Ett steg fram och två bak. Prestationsångest som aldrig förr.   

Träning? Jag ville så gärna, men hade ingen ork. Borde jobba. Stressade iväg ändå, energilös och på ren vilja. Tryckte i mig fem digestivekex och en banan i bilen. Hann precis. Kände redan här att det började släppa, spänningarna. Jag var både taggad och otaggad på samma gång. Det första av lust och det andra av orken som inte fanns. Så, det snabba tisdagspasset på ren vilja. Backträning. Kenyanska backar, dessutom. Jag var gråtfärdig redan efter uppvärmningen och flämtade som en hund. Men det var bitterljuvt. Spänningarna släppte och bubblet började pysa ut. Äntligen! Nu ville jag bara hem och skruva upp korken på den där förbannade flaskan. Och gråta. Bitterljuvt och alldeles fantastiskt. Och så lugnet.
          
Så, den där träningen då. Sömnbrist och ett energiintag i form av kakor känns helt ärligt som en usel uppladdning! En riktig käftsmäll helt enkelt…

 Bitterljuvt!

/Tina

Visst är jag duktig som springer!?

Ett kvartal senare och äntligen en ny text! Vad hände!? Min löparskalle fick skrivkramp… eller ja snarare prestationsångest. Jag sänktes ganska snabbt av en kommentar som jag inte tror är helt ovanlig. I alla fall inte i tanken. Vi kan säga att det helt plötsligt kändes lite fult att ha en passion för något… och bara för att det handlade om löpning så gör jag det bara för att verka ”duktig”. Min löparskalle måste helt enkelt tränas och får inte gå på sådant här. För visst vore det idiotiskt att lägga så mycket tid, tankeverksamhet och pengar på något bara för att verka duktig. Då får man vara bra dum. I alla fall enligt mig!

/Tina

Krama min själ

2013. Blod, svett, tårar och ännu mera tårar. 2014. Tro, hopp och kärlek och ännu mera... av allt!! Klyschigt va!? Men för tusan, det är så det är.

Jag vill leva, känna, älska, skratta, gråta och svettas. Jag vill sluta kämpa, sluta jaga och framförallt sluta vara så förbannat bra! 

Snälla 2014... Krama min själ!

/Tina