tisdag 1 april 2014

När vardagen slår en som en käftsmäll

Vardagen. Vad ska man säga om denna egentligen? Så nyckfull… och framförallt bitterljuv. Det senare är ett favoritord. Lite odefinierbart och poetiskt på något vis. Det beskriver en känsla som kan vara åt precis vilket håll som helst, när som helst.

Idag var en sådan dag, även om det kändes lite som att få en käftsmäll. Utan anledning, bara sådär. Det hände inte ens något speciellt. Det var bara vardagen som kokade över. Alldeles för mycket bubbel i kroppen som bara ville ut. Inledningsvis minimalt med sömn. Fyra timmar, max. Sedan en stressig dag på jobbet. Ett steg fram och två bak. Prestationsångest som aldrig förr.   

Träning? Jag ville så gärna, men hade ingen ork. Borde jobba. Stressade iväg ändå, energilös och på ren vilja. Tryckte i mig fem digestivekex och en banan i bilen. Hann precis. Kände redan här att det började släppa, spänningarna. Jag var både taggad och otaggad på samma gång. Det första av lust och det andra av orken som inte fanns. Så, det snabba tisdagspasset på ren vilja. Backträning. Kenyanska backar, dessutom. Jag var gråtfärdig redan efter uppvärmningen och flämtade som en hund. Men det var bitterljuvt. Spänningarna släppte och bubblet började pysa ut. Äntligen! Nu ville jag bara hem och skruva upp korken på den där förbannade flaskan. Och gråta. Bitterljuvt och alldeles fantastiskt. Och så lugnet.
          
Så, den där träningen då. Sömnbrist och ett energiintag i form av kakor känns helt ärligt som en usel uppladdning! En riktig käftsmäll helt enkelt…

 Bitterljuvt!

/Tina

söndag 23 mars 2014

Visst är jag duktig som springer!?

Ett kvartal senare och äntligen en ny text! Vad hände!? Min löparskalle fick skrivkramp… eller ja snarare prestationsångest. Jag sänktes ganska snabbt av en kommentar som jag inte tror är helt ovanlig. I alla fall inte i tanken. Vi kan säga att det helt plötsligt kändes lite fult att ha en passion för något… och bara för att det handlade om löpning så gör jag det bara för att verka ”duktig”. Min löparskalle måste helt enkelt tränas och får inte gå på sådant här. För visst vore det idiotiskt att lägga så mycket tid, tankeverksamhet och pengar på något bara för att verka duktig. Då får man vara bra dum. I alla fall enligt mig!

/Tina

onsdag 1 januari 2014

Krama min själ

2013. Blod, svett, tårar och ännu mera tårar. 2014. Tro, hopp och kärlek och ännu mera... av allt!! Klyschigt va!? Men för tusan, det är så det är.

Jag vill leva, känna, älska, skratta, gråta och svettas. Jag vill sluta kämpa, sluta jaga och framförallt sluta vara så förbannat bra! 

Snälla 2014... Krama min själ!

/Tina

lördag 7 december 2013

I nöd och lust

Jag har en relation.

Vi träffades i morse. Vi ska ses i morgon eftermiddag. På tisdag kväll blir nog tyvärr dejten inställd. Måste jobba. Men på onsdag blir det i alla fall en snabbis. Inte fy skam det. Mina tankar finns alltid där. Passionerade. Längtande. Förälskade.

Naturligtvis är det löpningen jag pratar om. I nöd och lust.

I morse startade jag dagen med en morgonrunda på 8an i Skatås. Luften var frisk och solen sken. Det var kallt, men inte för kallt. En sådan där vinterdag man bara vill ta vara på. Jag hade till och med löpsällskap. (Lust)

Dagen gick och jag sålde dyra jackor och en och annan färgglad fleece. På lunchen hann jag till och med byta några ord med killen i cigarrbutiken. Han med fina ögon och som också gillar löpning. (Lust)

Kvällen kom och det vankades utemiddag med en god vän. Jag åt en fantastisk god pizza, drack en välsmakad cappuccino och det blev en hel del prat om löpning. Såklart. För vännen och jag, vi träffades på Playitas. På löparresan. (Lust)

Dags att åka hem. Fick en dipp och kände mig hängig. Mest blödig och lite ensam. Började sakna lillstrumpan. Massor! Började genast längta till min terapi på söndag eftermiddag. Löpningen. (Nöd)

I nöd och lust.

/Tina

torsdag 5 december 2013

Löparskalle!!

Jag har funderat på begreppet löparhuvud som jag nämnde sist. Fast egentligen är löparskalle ett bättre ord! Jag använder uttrycket ofta i tanken, men har aldrig riktigt satt ord på det. Jag har inte hört någon annan prata om det heller. Det senaste kan i och för sig bero på att jag umgås med väldigt få löpintresserade personer. Förutom under passen med Solvikingarna då. Men då pratas det inte så mycket om löparskallar.

Men vad innebär det då? Inte helt otippat utgår det ifrån löpningen. Men inte bara. Inte för mig. Det handlar nog om att ha mycket pannben, att inte gnälla och framförallt aldrig ge upp. I livet generellt. När man tror att "det" är över så tar man i lite till helt enkelt. Fast helt enkelt är det inte! För någon gång måste man få avreagera sig, grubla, gnälla och gråta. För hjälp vad mycket energi det kostar att ha en löparskalle! Utåt: stark, stabil, lugn och målinriktad. Inombords bubblar det som bara den och känslan av att springa omkring som ett skrämt och osäkert rådjur är inte helt ovanlig. Men det kanske är just rådjursbenen och bubblet som ger löparskallen en extra skjuts på vägen!?

I nya sällskap får jag ofta kommentaren att jag är väldigt lugn. Jag tycker det är lustigt. Själv känns det ofta som att någon har skakat om en kolsyraflaska alldeles för hårt och sedan stängt locket.

/Tina

 

fredag 29 november 2013

Satan i gatan... nu startar bloggen!

Ärlig talat. Jag trodde aldrig att jag skulle starta en blogg. Men nu är jag här. Jag har ständigt ett behov av att skriva. Få ner mina tankar. Som terapi kanske? Men vad ska jag skriva om? Och för vem? Så nu får det bära eller brista. Satan i gatan... nu startar bloggen!

Bloggen kommer utgå ifrån mitt löparhuvud. Och vad som menas med detta kommer jag nog på efterhand. För jag vet inte själv riktigt.

Det enda jag vet är att det är löpningen som har varit min trygga punkt det senaste året. Det jobbiga året. Löpningen har blivit en passion och inte bara en träningsform. Det är det som har fått adrenalinet att bubbla i kroppen och som har gjort att jag fortfarande håller huvudet högt. Så spring för tusan! Spring för livet!

/Tina